Första mötet
I december (08/09) var jag och min sambo i USA för första gången tillsammans, där han fick träffa min familj och fira jul med oss. Då hade vi varit tillsammans i ett och ett halvt år, så det känndes redan som om att han träffat min familj, vilken han inte hade. D kommenterade en gång "jag vet att du har en familj. En mamma och pappa, men jag har varit tillsammans med dig nu så pass länge så det känns lite som Amanda-utan-familj typ".
Jag var självklart super duper nervös!! Men mötet mellan mina föräldrar och syskon med D gick strålande. Helt plötsligt kände jag mig dum för att ha tänkt det värsta innerst inne. Ni vet hur det kan bli när ens partner ska möta ens familj, för familjen är ju det heligaste, vackraste och bästa som finns! I allafall för mig.
Det är ju dem som står bakom en hela tiden, stöttar en i svåra beslut, tröstar om man behöver de och aldrig säga nej till något utan kommer direk! Eller ja.... i mitt fall bor mina föräldrar på andra sidan jordklotet så det skulle ungefär ta si sådär ett dygn för dem att komma fram med plan.
Men men,
Mina tankar var ungerfär så här:
"Tänk om D får handsvett när de ska skaka hand."
"Tänk om dom inte tycker vi passar ihop!"
"Bara inte D säger något olämpligt?"
"Hoppas inte pappa drar skämtet om hagel geväret!"
"Och mamma får inte dra några pinsamma småbarns-Amanda-fasoner-historier."
Ja, ungefär så där gick det runt i mitt huvud! Men som sagt gick det chockande bra! D är en otroligt snäll, artig, omtänksam, hjälpsam och good looking guy, så vad hade jag egentligen att oroa mig över?
Under dessa 3 veckor vi var där blev han snabbt en magnet för mina syskon och killen som ens föräldrar hade hoppats på att man skulle träffa. Som man kan samtala och umgås med fast ens dotter inte är i närheten.
Så gick det till! Och inget handsvett från Ds hand kom, inget om att vi inte skulle passa ihop men där emot kom pappa med sitt hagel gevär skämt och mamma drog fram bilder till och med! Men äsch vad gör det? Det är ju det som blir det charmiga i ett förhållande!
Love, A.
Jag var självklart super duper nervös!! Men mötet mellan mina föräldrar och syskon med D gick strålande. Helt plötsligt kände jag mig dum för att ha tänkt det värsta innerst inne. Ni vet hur det kan bli när ens partner ska möta ens familj, för familjen är ju det heligaste, vackraste och bästa som finns! I allafall för mig.
Det är ju dem som står bakom en hela tiden, stöttar en i svåra beslut, tröstar om man behöver de och aldrig säga nej till något utan kommer direk! Eller ja.... i mitt fall bor mina föräldrar på andra sidan jordklotet så det skulle ungefär ta si sådär ett dygn för dem att komma fram med plan.
Men men,
Mina tankar var ungerfär så här:
"Tänk om D får handsvett när de ska skaka hand."
"Tänk om dom inte tycker vi passar ihop!"
"Bara inte D säger något olämpligt?"
"Hoppas inte pappa drar skämtet om hagel geväret!"
"Och mamma får inte dra några pinsamma småbarns-Amanda-fasoner-historier."
Ja, ungefär så där gick det runt i mitt huvud! Men som sagt gick det chockande bra! D är en otroligt snäll, artig, omtänksam, hjälpsam och good looking guy, så vad hade jag egentligen att oroa mig över?
Under dessa 3 veckor vi var där blev han snabbt en magnet för mina syskon och killen som ens föräldrar hade hoppats på att man skulle träffa. Som man kan samtala och umgås med fast ens dotter inte är i närheten.
Så gick det till! Och inget handsvett från Ds hand kom, inget om att vi inte skulle passa ihop men där emot kom pappa med sitt hagel gevär skämt och mamma drog fram bilder till och med! Men äsch vad gör det? Det är ju det som blir det charmiga i ett förhållande!
Love, A.
Kommentarer
Trackback
